David slog upp sitt skrivblock ungefär på mitten. En text. Ingen skoltext. Ja juste, en avreagering. En fantasi:

"Jag står på bordet närmast dörren i klassrummet med en brandyxa. En sån som finns i källargångarna under Dalen. Ingen ser mig. Inte ännu. Jag håller i den hårt med båda händerna, så att jag inte ska tappa den. Den får inte glida ur mina händer, då är jag försvarslös. Jag tar i med hela kroppen. Kroppen är en arm. Drämmer den i Mikaelas hästhuvud, träffar snett och klyver hennes fula ansikte ned till gommen. Blodet skvätter lite, som om man slog sin hand i en skalad apelsin. Sen pulserar det ut runt om bladet. Jag sätter foten på hennes axel och drar ur yxan. Kroppen sprattlar i stolen. Sen tar jag upp en pistol och avrättar" 

Sen slutade texten. David såg på sin kladdiga blyertsmasaker. Tänk om någon skulle läsa det här. Kanske riva ut sidan. Nej, berättelsen är inte avslutad.

Den elektriska skrivmaskinen i Davids rum spänner sina muskler så att den darrar. Han sitter vid sitt skrivbord nu. En motor låter inuti. Ljudet av el och förväntan. A4. Den är beredd att piska ned orden snabbare än man kan skriva.

David skriver:

Kyss mig

Du vill inte kyssa mig

Men kyss mig

Som du kysser honom

Kyss mig

Förut gick det att radera bokstäver, det är ett band inuti som tar bort dom på något sätt. Nu är bandet förbrukat.

På vägen till skolan springer Matte förbi i vit t-shirt trots att det var jätte kallt. Han har en icakasse med någonting i, kanske gympakläder. Han har händerna innanför sina svart mjukisbyxor. Filaskor. Han vill a uppmärksamhet, David är säker. Alltid säker, dom är så lätta att läsa. Det är hans hemliga superkraft, att han ser hur dom tänker, allihop nästan:

Det ängsliga

och det fula

och det nervösa

och uppsåten

och rädslan

och avsikten

och avunden

och elakheten

inte det fina

eller kärleken

eller ärligheten

eller öppenheten

eller viljan

eller hoppet

eller meningen

David har fått en ny jacka i julklapp. Dunjacka. Hellyhansen. Den är klarblå och går som däck runt honom. Den går att vända ut och in, där är den mörkblå och slät och ligger, oavsett vilket håll den vänds, stort över hans tunnvassa axlar. Det är första dagen med jackan. Det gör ont i magen. Det kanske var en dum idé. David tänker att han kanske ska vända hem, sätta på sig den svarta igen. Everestjackan.

Nytorpsskolan skjuter ut sina flygelarmar och kramar skolgården. En asfaltsöken. Trasnätade basketkorgar. Bandymålsramar. Markfasta bänkar. David gick i tunneln mot nytorpsterrariet. Korsade lågstadiets skolgård och tog trapporna mot huvudentrén. In genom ljushallen. Grusigt stengolv.

Måns sa >>tja<<

David sa >>tja<<

Måns har rödlätt hår. Lång. Lös i gängorna. Fräknar. Finnar (inte så mycket eller många som David) Keps. Stor underläpp och smaltrötta ögon. Ryggen hade växt ifrån hans kroppsstyrka och han stod krökböjd i ett stort S.

Han stängde sitt skåp. Låste. Stoppade ned nycklarna, som satt fast i hans byxor med en liten kedja, i fickan.

Vi har förpassats till varandra, tänkte David. Han hade tänkt det förut. Hopparade av omständigheterna: De som blev kvar när alla andra hade valt. Ibland kände David att han föraktade Måns: Hans sätt att tala. Ovårdat språk. Fysiskt mer mogen än de flesta andra. Kåt. Och rösten, målbrottet var i sin slutfas men ville inte riktigt lämna honom. Som två röster, perfekt synkade, en man och ett barn.

Framför spegeln nu. David. Han tar sitt namn i munnen.

>>David<<

Bar överkropp. Finnar. Acne. Smuts. David är ren men smutsig. Vill dra av huden, första lagret. Som latex. Dra bort hela huden och vara slät under. Inga inflamationsröda koncentrerade punkter av fulhet. Vem kan älska någon som ser ut såhär. David säger det högt.

>> Vem kan tycka om någon såhär äcklig<<

En ny finne under läppen. Ett alien-ägg. Först ska den göra ont, sen bli ytterligare en bland de oräkneliga. Kalle Nygren sa att David skulle testa sperma. Att täcka ansiktet med sperma.

>>Fitthora<< David ser sig själv i ögonen.

Han sa det vid hagtornsgården, gick förbi David från vänster, vände sig om och sa det. >>Pröva med sperma, det hjälper, det är sant!<< Sen sprang han iväg, eller så sprang han inte. David ville att han skulle springa. Kanske sprang han, kanske stannade han av, för att se.

Afro sa >>pröva citon, det torkar ut<< Han var uppriktig, gick med Lina. De höll varandra i handen. Det var höst >>Hon hade också finnar förut<< Lina nickade.

Dom täcker axlar och huvud nu, fast inte under håret. Bara så att det syns. Så att det ska synas. Hundratals.